Har nyckelbiotoper större biologisk mångfald än vanlig produktionsskog?

NYHET | 2012-06-03

En svensk-finsk forskargrupp har nyligen genomfört en systematisk utvärdering av nyckelbiotoper i skogsmiljö. Utvärderingen bekräftar att sådana biotoper oftast är artrikare än vanlig produktionsskog.

Lövsumpskogar av det här slaget kan räknas som nyckelbiotoper eftersom de ofta hyser rödlistade arter.

I svenska skogar har hittills över 80 000 nyckelbiotoper identifierats. De utgörs av mindre skogspartier som hyser eller borde kunna hysa rödlistade arter. Det kan exempelvis handla om skogsområden med ett stort inslag av gamla träd, vindfällen och död ved – sådana anses innehålla fler rödlistade arter än man normalt finner i områden där storskaligt skogsbruk bedrivs. Begreppet nyckelbiotop används även i Norge, Finland, Baltikum och Ryssland, om än inte med exakt samma definition som i Sverige.

Det finns dock delade meningar om nyckelbiotopernas värde för naturvården. Åtskilliga studier tyder på att de fungerar som tillflyktsorter för rödlistade arter, men andra har inte funnit belägg för att nyckelbiotoper skulle vara märkbart rikare på sådana arter än vanlig produktionsskog.  Av den anledningen har en finsk-svensk forskargrupp nyligen genomfört en systematisk utvärdering av nyckelbiotopers biologiska mångfald. Gruppen fann sammanlagt 18 studier – finska, svenska och norska – som innehöll data av sådan kvalitet att de kunde användas och jämföras med varandra.

Artrikare i nyckelbiotoper

Enligt utvärderingen innehåller nyckelbiotoper faktiskt fler rödlistade arter och har också totalt sett fler arter än omgivande produktionsskogar. Dessutom har de ett större och mer varierat förråd av död ved. Något överraskande visade sig skillnaden i artrikedom mellan nyckelbiotoper och produktionsskogar ändå vara större bland kärlväxter (som sällan är beroende av död ved) än bland vedlevande skalbaggar.

Vissa olikheter finns också mellan resultaten från olika länder. Svenska nyckelbiotoper innehåller exempelvis signifikant fler rödlistade arter än angränsande produktionsskogar, men i Finland är motsvarande skillnad inte statistiskt säkerställd. Detta kan bero på att definitionen på nyckelbiotop skiljer sig något mellan de båda länderna. Dessutom är finska nyckelbiotoper vanligen mycket små – i genomsnitt omfattar de bara 0,7 hektar, medan motsvarande genomsnittsareal i Sverige uppgår till 4,6 hektar.

Forskargruppen har även försökt ta reda på huruvida nyckelbiotoper kan behålla sina naturvärden om produktionsskogen i omgivningarna avverkas och ersätts av hyggen. I det fallet visade sig det vetenskapliga underlaget dock vara otillräckligt. Bara 2 av de 18 studierna hade jämfört nyckelbiotoper omgivna av hyggen med sådana som omgavs av uppvuxen skog.

Positiva erfarenheter av systematisk utvärdering

Lena Gustafsson

Utvärderingen av nyckelbiotopernas biologiska mångfald har nyligen publicerats av Collaboration for Environmental Evidence. Det är Lena Gustafsson, professor i naturvårdsbiologi vid SLU:s institution för ekologi, som tillsammans med tre finska forskare står bakom rapporten.– Det finns många fördelar med det angreppssätt som används vid systematiska utvärderingar, säger Lena. Man organiserar sina litteratursökningar på ett systematiskt sätt som går att beskriva i ord och i kvalitativa och kvantitativa termer. Man tvingas också obönhörligen definiera sin frågeställning, inklusive den påverkan och de effekter som är i fokus. Och man kan få synpunkter på sin utvärderingsplan från 2–3 oberoende referees. En nackdel är att det hela kan ta betydligt längre tid än en traditionell litteraturstudie.

Tillsammans med Katja Fedrowitz vid samma institution har Lena Gustafsson nu inlett arbetet med en ny systematisk utvärdering. Den ska handla om naturhänsyn i skogsbruket, i synnerhet hur antalet träd som lämnas kvar vid avverkning inverkar på skogens biologiska mångfald.