Erfarenheter från renbetesprojektet. Intervju med Jon Moen

Det behövs en rejäl diskussion med intressenterna om vilket beslutsunderlag de vill ha och vilka var forskarna kan leverera, säger Jon Moen, ordförande i EviEMs renbetesprojekt. Han tycker att utvärderingen varit både lärorik och frustrerande.

Lång svår resa mot mål

Jon Moen är professor i ekologi vid Umeå universitet och har länge forskat om markanvändningsfrågor, inte minst konflikter mellan olika intressen som alla vill använda fjällmarken på sitt sätt. I slutet av 1990-talet slog han hål på föreställningen att renbetet generellt skadar växtligheten, men insåg samtidigt att frågan kräver samarbete med statsvetare och historiker. Och när han 2012 blev ordförande i EviEMs renbetesprojekt var det för att försöka få en överblick av renbetesforskningen. Dessutom ville han lära sig hur en systematisk utvärdering går till. En lång resa började.

Jon Moen. Foto: Magnus Aronson
– Ingen i forskargruppen hade någon uppfattning om hur mycket jobb som krävdes och därför hade vi heller inte planerat in det i vardagen. Det har tagit betydligt mer tid än vi trodde. Det tog nästan ett år av bokföringsdiskussioner – hur ska vi avgränsa frågan, vilka studier ska tas bort och varför – innan vi kom fram till det som var roligt: det vetenskapliga arbetet. Det var ganska frustrerande.Den första litteraturrensningen gick relativt smidigt. Men när 100 studier sållats fram för att läsas noga blev det svårare. En systematisk utvärdering är betydligt mer detaljerad än en vanlig forskningsöversikt.
– Alla steg man tar ska dokumenteras. Och i alla stegen är det en enorm mängd beslut som måste fattas. Har man inte jobbat på det sättet förut vet man inte vilka problemen är.

Tekniskt skulle mycket vara vunnet om forskargrupperna slapp att själva bygga upp en databas för att hantera alla data, anser Jon Moen. Det skulle spara mycket tid.
– Alla projekt kommer att ha samma problem. Det är inte så praktiskt om alla ska uppfinna hjulet varje gång.

Han är kluven till utvärderingsarbetet.
– Det är alltid bra att jobba strukturerat. Då tvingas man fundera över vilka utgångspunkter man har. Men eftersom en systematisk utvärdering tar mycket tid och kostar ganska mycket pengar måste man också kunna visa att det ger något mervärde. Jag är inte så säker på att man kan det. Det beror inte på att processen är fel utan på att det vetenskapliga underlaget i naturvårdsforskningen är så spretigt, och kanske i alla fall kräver en massa tolkningar. Slutsatsen är att projektens förutsättningar måste bli tydligare.

– Det måste finnas en tydlig koppling mellan den fråga man ställer och intressenternas beslutssituation. Vad är det de vill ha för beslutsunderlag? Och vad kan forskarna leverera? Jag tror att det finns ett stort behov av en pedagogisk diskussion om detta.